sofiewunderlich

Ja trodde inte allt skulle förfölja mig, ja trodde alla lögner och svek hade gjort sitt. Viljan att glömma allt är mycket stor men det är svårt, det har satt sig som ett jävla ärr. Många tror dom vet hur det är, men inte just hur jag känner det är ingen som kan veta det. Smärtan jag känner när jag går o lägger mig på vardagarna är hemsk, då kommer tårarna då strömmar allt in i huvudet all ångest. Och när allt detta hände mig kommer allt gammalt tillbaka, att känna sig övergiven är en sak men känna sig bortglömd är en annan. Ni kommer aldrig kunna förstå det har ni inte gjort o varför skulle ni göra det nu. JAg orkar inte blunda för sveken längre. det kanske är bättre att jag håller allt för mig själv vill inte att mina nära ska behöva höra mina tårar o behöva tänka på hur ja igentligen mår. Jag förstår inte vad jag har gjort för att bli drabbad, jag har alltid haft ett varmt hjärta. Ja kommer aldrig kunna glömma alla hat alla dom där orden alla lögner , dem utväcklade en stor smärta över att varje dag tänka på varför?  jag förtjänade väl inte det? varför just jag?  jag har mycket sorg i mitt hjärta som jag vill ska försvinna, ett x som ska lämna mig i fred o be om ursäkt. En gammal krossad kärlek som lever så nära mig men som vägrar att se. Föräldrar som inte verkar förstå min sits.

Sen har jag några som verkligen ställer upp o får det att känna att mitt liv har en mening.
Nova , bror, becca, tobbe, tessan <3 guld världa.