funderingarna gör ensamheten värre!
Det är nog meningen att mitt liv ska vara så , för allt har gått fel så många gånger o då syftar jag på kärleken. Jag vet att jag kan ha haft en stor del i alla gräl, men vafan man måste väl ibland säga ifrån man kan inte leva lyckligt om man bara ler och nickar fast att man igentligen vill säga nej det är fel så vill inte jag ! Undra om någon kille någonsin kommer klara av mig, fan tycker bara att jag hittar killar som ej klarar av konflikter men dels att jag kan säga NEJ . jag är inte som dom flesta brudarna o det är rätt känt inom min släck alla vet det, för jag kan aldrig låta en kille köra med mig , eller om jag inte håller med om en sak så gör jag inte det o då ska det göras på ett annat sätt eller så gör jag det själv. O om vi ska snacka lite om mitt humör , så är det faktiskt inte mitt fel man föds o man får anlag o dom anlagen , tackar vi mor o mormor för haha .. :P Nej men alla är inte perfekta men hatar när det blir bråk o man inte orkar diskutera om det o bara vill lägga ner det men personen fortsätter o elter om samma sak om o om igen inte konstigt man går från irriterad till förbannad på två sekunder då. Varför kan det bara inte finnas ett liv utan tjat o eviga eltanden. Jag bor inte med föräldrarna längre så måste inte ha det om jag inte vill o inte skit snack i heller. därför jag gjort väldigt chockernade val nu dom här dagarna.
