sofiewunderlich

Tänkte på vad min mamma brukade säga, är det något som tynger dig så skriv av dig
om du inte vill prata om det. Det var den tiden jag bodde hemma o det var då jag började
skriva massa texter och dikter. Behövde lätta på mitt hjärta lite så detta skrev jag nu i kväll.

Sorgen är en gåta, något jag aldrig kommer förstå mig på.
Den finns alltid runt mitt hjärta, och jag är rädd att det alltid kommer vara så.
Svårt att kunna lita på folk igen, för då är svek något jag borde vänja mig vid sen.
Ja borde väl ändå betyda något, jag vill slippa vara förvirrad jag vill må bra.
Min sorg och smärta inombords växer för varje dag.
Tills den dagen då du tar mig i din famn och säger förlåt, då du tar min hand och håller den hårt.
Då du låter mig få gå på samma väg som du, och förstår hur mycket du fått mig att sakna dig nu.
Saknar då du spred glädja och ljus o massa kärlek, detta mörker o tystnad o ensamhet är det jag vet.
Det ända jag känner, det ända jag vill glömma.
Saknar den du va, saknar dig, vart är du nu? mins du mig?
Stäng mig inte ute mer, ta min hand vi kan gå tillsammans.
Jag kommer inte sluta drömma, för du är ingen jag vill glömma.