The end
Nu är det nog, orkar inte höra mer idag. Orkar inte att folk hela tiden ska tro utan att ta redan på fakta. Det tog knäcken på mig totalt idag , att jag aldrig mer kan säga att jag har en pappa men nu är det så och jag får försöka leva med det. Och jag som har pratat så fint om en viss person med min mamma och Becca , känns som bort kastad tid igentligen. Det gjorde ont , jag trodde visst du kunde prata med mig / eller ville , jag har inte sagt att jag blev sur på dig för att du vände dig till personen som känner dig bäst när du behöver råd om din framtid som du uttryckte det. Hjärtat jag vill verkligen inte hänga ut dig här eller någon annan stans. Men lev dig in i den texten du skrev som innehöll det. Förstå hur det kändes att läsa det. Det ända jag tog illa upp av, var att jag inte känner mig speciell eller viktig alls längre. Jag är ingen att älska jag är inte värld att älskas. Var så min pappa skulle beskriva det. Och här sitter jag och gråter som en idiot det är inte ett dugg synd om mig jag vet.
Bara så trött på att man tror sig känna någon men så har man helt fel.
Vill att du ska veta hjärtat att hade vi tatt det en annan dag och inte efter allt skit som kastats på mig idag så hade det kanske inte blivigt fel, och då hade jag nog inte låtit sur, och då hade du kanske inte formmulerat dina meningar som du gjorde. Så ja ALLT ÄR MITT FEL. som vanligt.
Men tack Rebecca gumman för att du ringde mig att du hade läst och förstod att jag mådde dåligt. Tack för att du hörde av dig och frågade vad som hade hänt.
Och tack pada du med, som ringde och prata med mig idag. 
